Apoteketens Apoliva-reklam.

Tur att det inte bara är jag....

Såhär skriver Alex Schulman på Aftonbladet idag:

Det är svårt att förklara hur jag känner för den där reklamfilmen. Det går inte att intellektualisera något som är så emotionellt. Jag skulle vilja påstå att den har förstört min sommar. Jag ser henne när jag blundar. Den där kvinnan. Hon som vandrar mot kameran i något slags nattlinne. Hon som med död blick sjunger en sång i regn. Hon förföljer mig om natten. Hon ser ut som ett vattenlik nyss uppdraget ur havet. Jag har henne på hornhinnan när jag blundar. Hon får mig att tänka på den lilla flickan i ”The ring” som plötsligt bara kröp ur tv:n och stod där med stripigt hår och ställde till jävulskap.

Varje gång jag ser henne i tv-rutan tänker jag samma sak: Vad vill du mig?! Stirra inte på mig så där! Kan DU INTE BARA FÖRSVINNA?! Men hon försvinner inte, hon vandrar hotfullt mot mig med sitt makabra psykopatleende, som antingen tyder på att hon har en pistol bakom ryggen eller att hon har en kniv i ryggen.

Hon ser först allvarlig ut när hon kommer. Lite vemodig, sådär, inte sant. Men alldeles i slutet av filmen så försöker hon sig på ett leende. Det är ett fruktansvärt leende. Det är ett leende som man avfyrar just efter att man lagt den söta kaninen på kokning.

Finns ju till och med en grupp på facebook, som jag såklart är medlem i!

Dagens konstaterande: Apoliva-kvinnan är läskig!